Och så hem igen

Klockan säger kvart i fyra, termometern visar 28°c, tåget till flygplatsen går om knappa två timmar och det är alldeles för mycket packning på min säng i relation till hur mycket som redan trängts ned i väskan. Det har shoppats kamera och objektiv och en massa massa kläder. Några bilder blir det inte dock. Dels för att jag inte hittat så mycket kul de sista dagarna, dels för att alla sladdar redan är nedpackade.

Om ett drygt dygn sätter de tre samurajerna ned sina fötter på svensk mark igen. Det ska bli skönt.

Tillbaka i civilisationen

Att tågluffa i Japan är ingen lek. Ibland är tågen flera sekunder försenade. Ibland får man gå flera meter (i värmen) innan man hittar en läskautomat. Och ibland förstår inte infödingarna engelska. Då får man peka på bilderna i menyn så de förstår vad man vill beställa. Men nu är vi i alla fall tillbaka i Tokyo. Såhär kommer det bilder enmasse. Eller en del i alla fall (fotokredd till Mario som tagit alla bilder då jag fortfarande inte kunnat bestämma mig för om, hur och vilken kamera jag ska ersätta den gamla blöta med).


Middagsdags.


Varje sommar arrangeras det en stor basebollturnering för alla gymnasieskolor i Japan. Det börjar lokalt och så undan för undan blir det bara några lag kvar. Vinnarna grymtar och förlorarna gråter bittert. Här har ett lag precis åkt ut och hejarklacken framför deras ramsa för sista gången innan de alla förenas i tårarnas och nederlagets ljuva smärta. Det hela är mycket japanskt.

Trainshopping

Fjärrkontrollen till luftkonditioneringen. Frågan är bara om det är sprutan, pilen, stjärnan eller tuppen jag ska trycka på för att få det svalare.


Det har tillbringats mycket tid på tåg. På en del tåg kunde man shoppa i fina kataloger. Med anledning av detta presenteras stolt "Trainshopping Best 2!"

På andra plats:

En portabel analrengörare (för grävllingar?).


På första plats:

Skrikkrukan! Komplett med instruktion om hur du skriker ut din frustration på lämpligt vis. Krukans unika konstruktion absorberar allt ljud och kapslar in det i väggarna. Så du lugnt kan skrika på utan att någon hör dig.


På besök i ninjabyn Iga. Där ninjakonsten hålls vid liv och ninjatradidionen förs vidare från generation till generation. Med små modifieringar.


I Ise bodde vi hos en gammal tant i ett stort öde hus. Det skulle föreställa ett hostel men ingen annan var där än vi. I dammen utanför låg en stor guldfisk. Död. Och så spindlar stora som handflator i handfatet. Det var happy times, men inte så mycket sömn. Hellre trött än död, liksom.

Dagen efter imorgon (mera skyltar)

Hisspoesi på ett seriemördarhotell i Osaka.



Vilka är de? Hur ser de ut? Och vad gör de egentligen i centret?



Se upp.



Är det bara jag som finner formuleringen poetisk/skrämmande?



Vill man få en riktigt schysst bönsallad med rå lök i Nara, då är det hit man ska gå.



En bra deal.



Seriöst läskig unge (spana in skorna).



Och nåde den som inte följer instruktionerna.

Tofu illusion

Är du på Ninja-restaurang i Kyoto, beställ inte maträtter med allt för kreativa namn...


...då kan det gå såhär. "Lobster metamorphosis, tofu illusion" visade sig vara en klump tofu med hummersmak. Vilket faktiskt var mycket äckligare i verkligheten än vad bilden antyder.



På "museum of comedy and performing arts" i Osaka. Vi var de enda besökarna.


För att vara ett land så totalt lyckligt ovetandes om allt vad genusproblematik heter lyckas Japan ändå vara rätt queer ibland. Jag menar, försök sätta en stämpel på den här grabben/grabbinnan.


På väg uppför Miyajimas sluttningar träffade vi på en daggmask stor som en mindre snok. Sen kom en glad amerikansk man som hejade glatt på oss och med osviklig precision stampade rätt på orm-masken. Amerikamannen stampade med största säkerhet inte med flit men i just det finns det nån sorts symbolik tycker jag (det som var kvar av masken hjälptes bort från stigen med en pinne.)

En kameras död (liten uppdatering)

Såhär var det. Kyoto. Regn. Mycket regn. Och en kamera som aldrig mera riktigt vaknade till liv igen (och så nåt världskulturarv i guld nånstans där i bakgrunden). Nu fotas det med Marios kamera istället, men han hade glömt sin sladd till datorn så, jaja, en bild blir det i alla fall idag. Lite i efterskott.

Det sags att ovan molnen...

Det blir lite ont om bilder. Detta av tva anledningar. Dels verkar japaner skota all elektronisk korrespondans via mobil, vilket gor det lite svart att hitta exempelvis wi-fi eller internetfik. Dels oppnade sig skyarna for oss i forrgar nar vi skulle kolla pa tempel i Kyoto. Min kamera och Marios mobil blev blota och ledsna. Jag tar det som ett tecken pa att jag ska kopa en ny kamera. Men som sagt. Tills dess blir det lite skralt med bilder.